14 december 2005

2005

Förra året, 2004, var på många sätt ett fantastiskt år för Penti, Winnie och mig. Det här året, 2005, blev däremot något av det värsta jag har varit med om. Från och med maj - när Winnie först blev sjuk - var inget längre sig likt. Hundarnas sjukdomar blev fler och värre allt eftersom tiden gick, och nu är både Penti och Winnie borta för alltid. Jag har själv en väldigt jobbig tid både bakom och framför mig. Det tar lång tid att återhämta sig från något som jag inte kunde föreställa mig i min vildaste fantasi skulle inträffa, men som de facto har inträffat och därmed förstört grunden för min livsföring.

Jag vet att många har blivit väldigt berörda av det som har hänt med Penti och Winnie. Jag vet också att många inte ens vill tänka tanken att något liknande skulle kunna inträffa med deras egna hundar. Men det tråkiga är att det faktiskt har inträffat förut, det har inträffat nu och det kommer att inträffa igen. Så till alla er som inte ens vill snudda vid tanken vill jag säga: Gör det. Våga tänk tanken, för då kommer du att uppskatta dina egna hundar ännu mer.

För är det något som jag har blivit påmind om under det här året, så är det att det bara finns två saker som är riktigt viktiga i hundägandet:

- Att man har en bra relation till sin hund.

- Att hunden är frisk.

Är dessa två saker uppfyllda tycker jag att man ska vara oerhört nöjd med sitt hundliv. Allt annat utöver en bra relation till sin friska hund är en stor bonus. Meriteringar, avel och andra framgångar är enormt roligt att glädja sig åt, men det är bara en bonus som man klarar sig precis lika bra utan. Däremot fungerar ingenting om man har en dålig relation till sin hund, eller om hunden är sjuk. Tänk på det, alla ni som (liksom jag) har lätt att drabbas av resultathysteri.

Det är inte missade framtida meriter man sörjer när man måste avliva sin sexårige hund.

Hunden som individ och er gemensamma relation är det viktiga - inte vad hunden presterar. Till alla er som har hört av sig till mig med stöd och stöttning vill jag skicka ett stort och varmt tack och önska en

God Jul och ett Gott Nytt År

Hoppas att vi ses under 2006!

Ett inte så där hellyckat (men ändå lite kul) försök till självporträtt av flocken, taget av matte en härlig vinterdag i mars 2005. Från vänster Penti, matte och Winnie.

4 december 2005

Med Sarah på utställning

I dag har jag visat Sarah (Inanda Mellberg Sarah-Nala), ägd av Marie Wijkander, på Boxerklubbens inofficiella utställning på Åby travbana i Mölndal. Sarah är en glad tjej som skötte sig hur bra som helst i ringen. Att domaren sedan satte tre andra tikar framför Sarah lägger jag inte någon större vikt vid. Resultaten vid inofficiella utställningar är ju oftast ett stort lotteri, och det här var en känna-på-varandra-utställning för mig och Sarah inför de officiella utställningarna i Göteborg i januari. Eftersom Sarah är både lättställd och stilig ser jag fram emot att få ställa henne igen under trettonhelgen.

Sarah fick själv hjälpa till att bära sina vaccinationspapper och sin vattenflaska i sin fina klövjeväska :-). Tack Marie och Sarah för en väldigt trevlig dag!

27 november 2005

På besök på Mellberg

I dag har jag hälsat på hemma hos Marie Wijkander (som har kenneln Inanda Mellberg) och hennes hundar på gården Mellberg på Onsalahalvön. På bilden ovan ses Marie med de stiliga vovvarna Winston (Inanda Mellberg Winston), Amber (Rekaylahn Amber) och Sarah (Inanda Mellberg Sarah-Nala). Jag ska visa Sarah på en inofficiell utställning nästa helg, så vi två tränade ihop oss en del i dag. Jag ser verkligen fram emot utställningen, för Sarah är både välbyggd och trevlig och det ska bli så roligt att visa henne. Gissa om jag har abstinens efter ett halvår utan utställningar!

20 november 2005

En riktig valphelg

Hela den här helgen har jag tillbringat hemma hos Pentis uppfödare, Catharina och Henrik Tandefelt, som har Kennel Hayawani utanför Mariannelund. Förutom att det var väldigt, väldigt trevligt att umgås med de tvåbenta, var det helt underbart att få klappa på tolv valpar och sex vuxna ridgebackar under en hel helg. Valparna var otroligt söta och härliga på alla sätt och vis. Och de var så lika! Trots att jag var där hela helgen lärde jag mig inte att se någon skillnad på dem.

De här tre godingarna till exempel - hur skulle man kunna se skillnad på dem...?

Valparna är nu nästan åtta veckor gamla, och därmed snart redo att flytta till sina nya hem. Men nej, jag ska inte ha någon valp än på länge...

På lördagen kom det fler bekanta på besök. Jenny, Anne, Catharina och Matthias försökte här få med alla sex hundarna på samma bild under vår härliga skogspromenad. Det gick sådär... Tippex hade annat för sig än att vara med på bild, men Roza, Basta, Carmen, Moppen och Stella lyckades i alla fall fastna på fotot.

Här ligger Pentis underbara syster Roza och tar det lugnt i soffan på söndagseftermiddagen.

Blöta valp-pussar till uppfödarmatte :-)

Uppgiften att diska tallriken efter lunchen tog den här lille krabaten på största allvar.
Nedan följer fler bilder på de ljuvliga valparna.

 

31 oktober 2005

Min älskade Penti är död

NORDUCH SUCH NUCH DKUCH SVCH Hayawani Zamburo Moyo
2 juni 1999 - 30 oktober 2005

I går, den 30 oktober, fick min älskade Penti somna in för gott. Ett akutläge uppstod som gjorde att jag inte hade något annat alternativ än att låta avliva honom. Ett alldeles för kort hundliv och en alldeles för lång och plågsam sjukdomstid är nu till ända. Det finns egentligen inga ord som kan göra rättvisa åt hur underbar Penti var, eller hur det känns att förlora honom. Dessutom vid en ålder av bara sex år och fyra månader.

Penti och jag hade en själarnas gemenskap som jag kände redan första gången han och jag träffades. En kväll för tre år sedan tittade Penti på mig genom hans tidigare ägare Claes bilruta, och från den sekunden visste jag att den här hunden är en på miljonen. Och det var han. Penti var den mest stabila och kompletta hund jag någonsin har träffat. Så klok, så värdig, så kärleksfull, så modig, så balanserad, så vänlig, så smart, så glad, så duktig, så beskyddande, så trygg, så djup, så talande. Penti hade fler dimensioner än man egentligen kan förvänta sig att kunna hitta hos en hund. Dessutom var han den vackraste hund jag någonsin har sett. Jag känner en väldigt, väldigt stor tacksamhet gentemot Claes för att Penti fick flytta hem till mig och Winnie.

Pentis och min kontakt var som sagt en själarnas gemenskap - vi förstod varandra så otroligt väl och vi stod varandra så nära, så nära. Nu när jag har förlorat honom står jag här som ett ledset frågetecken och vet inte vad jag ska ta mig till. Ingen Penti att gå i skogen med, höra ihop med, busa med, krama och pussa på, spåra med, tänka på samma sak samtidigt med, åka på utställningar med, trängas i sängen med, känna sig trygg med, prata med eller bara vara med. Vi upplevde så mycket roligt tillsammans, och alldeles för tidigt tog det roliga slut.

Både Winnie och Penti har nu gått bort inom loppet av sex veckor och två dagar. För min egen del har våren, sommaren och hösten varit fylld till brädden av hundarnas sjukdomar, veterinärbesök och en fruktansvärt stor oro. Nu måste jag försöka återhämta mig efter den här mardrömmen. Av den anledningen varken vill eller orkar jag prata mer om Pentis sjukdomstid. Jag inser att det kan leda till att det uppstår spekulationer om Penti. För den som i så fall hör spekulationerna kan det vara bra att känna till att såvida de inte säger samma sak som står här på hemsidan, så är de inte sanna. Däremot vill jag gärna fortsätta att prata om Penti som hund, för han var helt fantastisk.

Även om nu både Winnie och Penti är borta, hoppas jag kunna behålla kontakterna med ridgebackvärlden. Dels genom att fortsätta umgås med mina hundvänner och hjälpa till med deras hundar vid behov, och dels genom att åka och titta på utställningar och visa andras hundar. Jag kommer att fortsätta uppdatera hemsidan när det händer något hundrelaterat i mitt liv. Jag vill också skaffa en ny ridgeback när tiden är mogen för det. Förhoppningsvis dröjer det inte en evighet till dess.

Jag vill skicka ett stort tack till alla er som har stöttat mig under Winnies och Pentis sjukdomstid. Ett extra stort tack till Pentis uppfödare Catharina Tandefelt, Winnies uppfödare Ewa Stranne, min kompis Pernilla Sörme samt Pentis tidigare ägare Claes Kennedy Nordqvist för er intensivsupport med allt från medicinsk information till bilkörning och enormt många och långa telefonsamtal, mail och sms. Utan ert massiva stöd vet jag inte hur jag skulle klara av det här. Tack.

Winnie, matte och Penti den 14 augusti 2005.

11 oktober 2005

Tassa på långbesök

Sedan några dagar tillbaka har Penti och jag långbesök av ridgebacken Tassa, medan hennes matte Pernilla är bortrest. Både Penti och jag uppskattar Tassas besök mycket. Det blev väldigt tomt när Winnie dog, så det är roligt att ha två hundar i hemmet igen. Bilden ovan är från dagens höstsoliga lunchpromenad. Penti till vänster och Tassa till höger.

Penti är fortfarande långt ifrån frisk. Flera av hans blodvärden är rejält dåliga, och det märks på honom på många sätt att han är sjuk. Det här har nu pågått i över tre månader utan att någon korrekt diagnos har kunnat ställas. Just nu är jag mitt i en flera veckor lång väntan på ett svar på ett andra benmärgsprov som togs i förra veckan.

Tassa är normalt sett en fartfylld hund med mycket bus i kroppen, men nu när Penti inte är pigg beter hon sig som en ängel. Hundarna har verkligen känsla för när det är läge och inte...

29 september 2005

Penti har blivit farfar

I söndags var jag och hälsade på Pentis barnbarn hemma hos Ewa Stranne, Kennel Maiden. Penti har blivit farfar till tio jättefina valpar, tre tikar och sju hanar. Pappa är Penti-sonen Hazzan (Maiden´s Highlight Hazzan) och mamma är Ina (Maiden´s Incredible Ina). När jag var på besök fanns en rådjursklöve i valphagen för att de sju veckor gamla valparna så tidigt som möjligt skulle vänja sig vid doften och bli fokuserade på klöven. Valparna var helt galna i klöven, så de kommer säkert att bli spårkanoner i skogarna framöver.

Hemma hos Ewa finns även Winnies syster Zamba (SUCH Maiden´s Adventure Azzaritza). Zamba är visserligen märkt av sin ålder, men åh vad hon älskar barnbarnsbarnen och hon vill så gärna vara nära dem. Och det tycket är ömsesidigt, för valparna vill gärna vara nära henne också. Visst är Zamba lik Winnie?

Nedan följer fler bilder på Pentis barnbarn.

Hur go är inte den magen?!

17 september 2005

Min älskade Winnie är död

Maiden´s Adventure Alliazza
20 juli 1994 - 16 september 2005

I går, fredagen den 16 september, fick Winnie sluta sina dagar. De senaste månaderna blev hennes åldersproblem allt svårare och allt fler, och till slut blev de för många och för svåra för att hon skulle kunna leva ett liv med någon form av livskvalitet. För att hon skulle slippa bli ovärdigt sjuk, lät jag henne somna in i går. Det har nu blivit fruktansvärt tomt utan henne.

Winnie kom till mig en marsdag 1999, när hon var drygt fyra och ett halvt år gammal. Sedan dess har hon och jag hängt ihop i vått och torrt, och hon har aldrig vikit från min sida. Olika skeden och människor har kommit och gått i mitt liv under tiden, men Winnie har hela tiden funnits där och alltid visat att den hon bryr sig mest om i hela världen är mig. Vi har gått så många skogspromenader, vi har myst så mycket i soffan, jag har fått så många blöta pussar, hon har busat så mycket med Henry och Penti, hon har varit en så otroligt duktig läromästare i hundspråk, hon har givit mig så många lovebites i näsan, hon har fått mig att skratta så många gånger, hon har visat en sådan klokhet och värdighet. Jag känner mig halv utan Winnie. Som tur är har jag ju Penti-prinsen, och nu måste både han och jag vänja oss vid ett liv utan Winsan. Det lär ta tid.

Jag fick ett kort från min kompis Pernilla i dag. På kortet finns en dikt av Milan Kundera. Den beskriver så bra hur det var att ha Winnie vid sin sida.

"Dogs are our link to paradise.
They don´t show evil or jealousy or discontent.
To sit with a dog on a hillside on a glorious afternoon
is to be back in Eden,
where doing nothing was not boring
- it was peace."

Jag är så tacksam för att Winnie kom till mig, att jag har fått ha henne hos mig så länge och att hon har varit just precis den hon har varit. Jag och Penti saknar vår älskade Wins väldigt, väldigt mycket.

31 augusti 2005

Livsviktigt att fixa en "second opinion"

En del av er kanske har märkt har det inte hänt så mycket här på sidan den senaste månaden. Det beror på att min och hundarnas tillvaro har varit ytterst gungig. Jag tänker nu berätta den kortfattade versionen av vad som har hänt, så att ni som läser förhoppningsvis får en tankeställare inför framtida veterinärbesök...

Som jag har berättat här tidigare blev Penti sjuk i början av juli. För att göra en väldigt lång historia någorlunda kort kan jag berätta att Penti fredagen den 12 augusti fick diagnosen malignt lymfom (samma cancerform som Henry Hund dog av) av djursjukhuset i Slöinge. Tidigare samma dag var jag där för att kontrollera Pentis blodvärden. Utan min vetskap och utan mitt godkännande hade de då också analyserat Pentis blod i mikroskop. Blodet visade sig vara alldeles nerlusat av cancerceller, så det var ingen som helst tvekan om diagnosen. Detta fick jag veta på telefon när jag hade kommit hem på fredagkvällen. När jag frågade hur mycket tid Penti kunde tänkas ha kvar fick jag inget konkret svar. Men veterinären sa ändå att om Penti inte åt (vilket han inte gjorde då) skulle jag behöva avliva honom framåt onsdagen i veckan efter. Jag blev givetvis helt knäckt, och de närmaste dagarna var inget annat än fruktansvärda.

På måndagen den 15 augusti - tre dygn efter att blodprovet togs i Slöinge - ringde jag till djursjukhuset Blå Stjärnan i Göteborg och bad att få en "second opinion". Pentis symptom hade inga som helst likheter med Henrys symptom, och jag kunde bara inte få in i skallen att Penti skulle kunna vara drabbad av lymfom. Det är en fruktansvärt aggressiv och brutal sjukdom. Jag fick omedelbart en tid hos veterinär Bert-Jan Reezigt på Blå Stjärnan. Han är specialiserad på blodsjukdomar och på att ställa diagnoser utifrån blodprov. När han gjorde en exakt likadan analys av blodet som de hade gjort i Slöinge tre dygn tidigare, fanns det inte en enda cancercell i blodet! Väldigt konstigt, men det ingav ju ändå ett visst hopp.

Drygt en vecka senare, den 24 augusti, tog Bert-Jan Reezigt ett benmärgsprov på Penti (ingen sövning - bara lugnande, och inga smärtor efteråt). Detta för att kunna säga med säkerhet om Penti hade malignt lymfom eller inte. Om det var lymfom skulle ursprunget till de cancerceller som Slöinge såg i blodet finnas i benmärgen. Inga cancerceller i benmärgen skulle innebära att diagnosen malignt lymfom kunde avskrivas.

I går kom svaret: benmärgen innehåller inga cancerceller! Med andra ord var diagnosen från Slöinge felaktig. Kontentan är denna: Får man en allvarlig diagnos på sin hund gör man bäst i att inte nöja sig med att få diagnosen bara från ett ställe.
Se till att få en second opinion.
Det går på försäkringen och det kan rädda livet på din hund.

Man gör också bäst i att sätta sig in i så mycket man kan runt allt som rör de möjliga sjukdomarna (tack Google och alla som jag ställt frågor till) och att inte vara rädd för att kräva de mediciner och behandlingar man tror är rimliga. Jag säger inte det här för att slå mig för bröstet, men för 3,5 veckor sedan krävde jag att få Ronaxan (ehrlichia-antibiotika) och kortison utskrivet till Penti. Det fick jag, även om veterinären i Slöinge både berättade för mig och skrev in i journalen att det inte fanns några som helst medicinska skäl till det. Sedan dess går Penti på dessa mediciner, och nu är hans blodvärden betydligt bättre och han är en pigg hund med god aptit. Veterinären på Blå Stjärnan anser att det är på grund av dessa mediciner som Penti har blivit betydligt bättre. Ytterst konstigt att jag som inte är veterinär var den som prickade in vilka mediciner som var riktiga att ge!

Jag kommer nu att skriva till chefen för djursjukhuset i Slöinge och be om en förklaring till det som har hänt. En hemsk tanke: Hur många hundar har avlivats helt i onödan på grund av felaktiga camcerdiagnoser, och hur många kan drabbas av samma öde i framtiden om djursjukhuset fortsätter att lämna dödsdomar på lösa grunder?

Om du själv har en hund som någon gång får problem med blodvärdena och/eller det finns misstanke om cancer, så rekommenderar jag varmt Bert-Jan Reezigt. Han vet verkligen vad han talar om. Dessutom går det att prata med honom.

Pentis trombocyter (blodplättar) har varit för låga ända sedan han först blev sjuk i början av juli, och de är fortfarande för låga. Hans blod kommer därför att kontrolleras var tredje vecka under den närmaste tiden. Men han är glad och pigg och han äter som en häst! :-) Sjukdomstiden har gjort honom till en riktig smalis och dragit ner hans kondition rejält, så det kommer nog att ta ett bra tag innan han är i toppform igen.

Men han lever och han är på rätt väg, min älsklings-Penti-prins!

31 juli 2005

Ett decennium med ridgeback

I dag är det exakt tio år sedan mitt liv med ridgeback började. Den 31 juli 1995 kom Henry Hund hem till mig och min dåvarande sambo Ulf. Sedan den dagen har i stort sett ingenting varit sig likt i mitt liv! Henry var en extremt livlig, självständig och viljestark hund. Så här i efterhand fattar jag knappt hur vi klarade av honom - varken Ulf eller jag hade ens varit i närheten av en hund som var lika mentalt stark som Henry. Men det gick i alla fall bra, och Henry blev en kanonhund. Sedan dess har Ulf och jag gått skilda vägar, och Henry dog tyvärr redan vid sju års ålder. Men Winnie och Penti har ju kommit till mig, och i stort sett hela min livsstil är nu anpassad till hunderiet. Och det är jag så himla glad för! :-)

För att ge en glimt av hur den första tiden med Henry var kommer här
några utdrag ur den Henry-dagbok som jag skrev.

Måndagen den 31 juli 1995:

"I dag kom Henry till Ångpannegatan. Efter en svettig (32 grader i skuggan) men lugn bilfärd undersökte han raskt sitt utrymme; köket och en del av hallen. Den av Ewa utlovade lugna stunden alldeles i början såg vi inte röken av! Att kissa utomhus var det inte tal om den här dagen, men däremot gick det väldigt bra att kissa inomhus... Dock inte på tidningen - den utsåg han raskt till alternativ sovplats."

Torsdag den 3 augusti 1995:

"Att ha en liten valp är otroligt tröttande, speciellt för huvudet. Det enda man tänker på är vad han gör, om han har ätit och kissat och bajsat. Man glömmer bort att äta och prata i telefon och vattna blommorna och alla andra saker som inte har med Henry att göra. Hoppas att allt lugnar ner sig snart."

Lördag den 5 augusti 1995:

"Många stunder (större delen av den tid han är vaken) är Henry en riktig smådjävul som ständigt - och då menar jag varje sekund - vill ha uppmärksamhet. I alla hundböcker står det att hundproblem beror på ägaren, så något fel gör jag. Frågan är VAD? Det är tråkigt och förmodligen onödigt att skälla ut någon flera gånger om dagen. Nu är denne någon Henry, åtta veckor gammal, och det gör att det känns pest. Men VAD ska man göra när han vägrar att inse att vissa saker är förbjudna?"

Onsdagen den 13 september 1995:

"I går fick Henry en ny stor hundbädd i hård plast (det hoppas vi att det är i alla fall...). I början var han lite skeptisk, men nu har han vant sig. Bitandet är ännu inte ett avslutat kapitel. Även om han nu inte biter på inredningen, har han långt ifrån slutat bita på oss. Hoppas verkligen att det är tänderna som kliar, så att han slutar tugga på oss när tandömsningen är över. För en vecka sedan lärde sig Henry "sitt"! Det gick oväntat fort - på cirka fem minuter - så det ingav ett visst hopp om att han inte är dum i huvudet ändå... Skämt åsido: efter sex veckor av miljontals upprepningar utan effekt var det ett lyft att lära honom något som han faktiskt FICK göra, och dessutom att han faktiskt fattade grejen på en gång. Duktig Henry!"

Ja, det var en liten, liten glimt av hur livet med en ridgebackvalp kan vara. En uppfattning som jag tror benhårt på är att ju jobbigare de är som valpar, desto bättre blir de som vuxna. Vilda och galna valpar skaffar sig massor av livserfarenhet längs med vägen, så när de blir vuxna blir de stencoola och får en air av "been there, done that" över sig. Kanske en liten tröst till er som just nu har en sjövild valp och undrar vad ni har givit er in på... :-/

Penti har nu piggat på sig ordentligt efter sjukdomspärsen. Provsvaret visade att han inte hade ehrlichia, men vad det var i stället vet varken jag eller veterinärerna. På måndag i nästa vecka ska alla Pentis värden kollas igen, och innan dess vågar jag inte pusta ut. Men nu är han är i alla fall pigg som mört! :-) Fantastiskt skönt, säger matte... Stort tack till alla er som har hört av sig till mig och frågat hur det är med Penti - er omtanke värmde mycket.

I dag har Penti, jag och min kompis Susanne lallat runt på Marstrand.

Att sitta på bänken och hålla utkik över havet och samtidigt bli klappad av Susanne var inte så tokigt, tyckte Penti.

 

I dag är det en stor dag för världens finaste Winnie - hon fyller hela 11 år! Dagen firas med delikatesser, marängswiss, märgben, mys i soffan, en liten skogsrunda och besök av ridgebackkompisen Tassa med matte Pernilla. Winnie är fortfarande en glad vovva som tycker att livet är kul, även om hennes energi inte räcker lika länge nu som den gjorde tidigare. Sedan i maj i år har hon lite trassel med ryggen och ena höften, men förutom det är hon mig veterligt helt frisk (peppar, peppar). Det är fantastiskt att få ha kvar sin älskling även när hon har nått den höga åldern av 11 år - det är ju inte alla mattar/hussar förunnat att få ha det.

Båda bilderna ovan är tagna i dag på elvaårsdagen.
Den pigga blicken finns där än! :-)

Penti Prins på dagens lilla, lilla skogsrunda. Penti är nu på väg att återhämta sig efter att ha varit fruktansvärt sjuk, med största sannolikhet på grund av den fästingburna sjukdomen ehrlichia (provsvaret har inte kommit än). Det var en pärs som jag inte önskar någon, och som bland allt annat innebar att han tappade mer än 6 kilo i vikt på en och en halv vecka och var tvungen att ligga inlagd på djursjukhus i två dygn. Men nu är den akuta fasen tack och lov över, och han börjar pigga på sig igen.

7 juli 2005

En hovawart i snöret i Borås

I söndags, dagen efter Rozas fenomenala framgångar i Borås, var det dags för mig att ladda om och åka till samma utställning en gång till. Denna gång med hovawarten Leia (Mytologins Frakka).

Leia är tre år gammal och hon hade aldrig ens varit i närheten av en utställningsplats tidigare. Lite stressad blev hon, men allt gick jättebra och hon skötte sig kanonfint i ringen. Sprang som en gud och lät sig utan några som helst problem bli grundligt undersökt av den manlige domaren. Andraprisen haglade i hovawartringen, så vi var mycket glada över det röda band (förstapris) som Leia fick. I öppenklasskonkurrensen blev hon tvåa av tre.

Det var hur kul som helst att ställa en ras som jag aldrig har visat tidigare! Principerna verkade vara de samma som i ridgebackringen, även om klädkoden var minst sagt annorlunda... Gympadojjor och trasiga fritidsbyxor dominerade i hovawartringen, så gissa om jag skiljde ut mig från mängden i min svarta kostym! :-)

Och inte var det slut efter BIR:et. Då väntade ju gruppfinalen, där åtta hundar i grupp 6 deltog. Roza tog hem andraplatsen i gruppen (BIG-2)! Gruppdomare var Bo Wallin. Helt fantastiskt att få avsluta dagen med en sådan placering - gissa om adrenalinproduktionen har gått på högvarv i dag... :-)

 

Rozas matte Catharina och Roza firade framgångarna med glass
(till Catharina och Roza) och ben (till Roza).

 

Jag visade också Pentis son Hazzan (Maiden´s Highlight Hazzan) i Borås. Hazzan vann först öppenklassen och fick CK, och därefter blev han totalt femte bästa hane. Som synes på bilden ovan tyckte han att Borås var ett väldigt svettigt ställe... Och det tyckte nog de flesta, för det var otroligt varmt i dag. Men för min egen del spelar värme eller kyla ingen roll när det går så bra som det gjorde i dag! :-)

28 juni 2005

Penti-sonen Hazzan har klarat anlagsprovet

Pentis son Hazzan (Maiden´s Highlight Hazzan) blev godkänd i anlagsklass viltspår i går. Grattis till stilige och duktige Hazzan (på bilden ovan) och till matte Lena, och lycka till i öppen klass hälsar Pappa Penti med flock!

I dag har Penti och jag varit på SRRS officiella utställning på Årsta slott söder om Stockholm. I strålande (och stekande...) sol roffade Penti först åt sig andraplaceringen i championklassen, där hela åtta hanar deltog. Därefter blev Penti totalt andra bästa hane av sammanlagt 29 anmälda och deltagande hanar. Det kändes minst sagt fint! :-) Domare var Sandra Mashford från Australien. Hon gav Penti hans första cert för två år sedan, så vid det här laget är jag ganska säker på att hon gillar honom. Läs gärna Pentis fina kritik här.

 

Med tanke på hur solen intensivsken hela dagen, var det ett mindre mirakel att det överhuvudtaget gick att få Penti att trava i ringen. Men jag tror att den blöta handduken på ryggen och skuggan av buren gjorde susen, för Penti verkade inte lida av värmen i dag. Tvärtom verkade han tycka att det var riktigt skönt i gräset och att det var ganska kul att visa upp sig i ringen.

 

Här är resten av dagens Hayawani-representation. Från vänster: Sharre (Mshindi Sharifu Tuzo, systerson till Penti), Sharres matte Karin med sonen Elliot, Catharina, Carmen (Hayawani Kambala Rangi, systerdotter till Penti) och Mikaela. Gänget ovan och en mängd andra människor gjorde min och Pentis dag kanontrevlig!

11 juni 2005

Penti andra bästa hane i Drammen

I dag har Penti och jag varit i Drammen i Norge på internationell utställning. Penti blev tvåa i championklassen och totalt andra bästa hane med reserv-cacib. 17 hanar - varav fem champions - var anmälda och på plats, så det var inte precis någon liten eller klen konkurrens. Domare var Andrew Brace. Läs gärna Pentis kritik här.

Bästa hane med cacib blev Ch Masithelas Irresistible Chango. En i mina ögon kanonsnygg hane som nu vinner allt överallt. Med tanke på Changos pågående makalösa vinstsvit gick det ju så bra det kunde gå för Penti, men det kändes ändå väldigt snopet att åka hem med ett reserv-cacib när vi var så oliiiiiiidligt nära det hett efterlängtade cacib:et.

Jag tog några uppställda bilder på Penti efter bedömningen, men vid det laget tyckte han att det fick vara nog med stajlandet för i dag, så han kom inte alls till sin rätt på bilderna. Här kommer i stället en annan bild från dagen. Det var ganska stökigt bland några av de unga hanarna runt ringen. Medan de höll på med sitt gruffande visade Penti hur (o)intresserad han var av deras diskussioner...

- Gud, vad det är gott att ligga och sova som en sten i den härliga, varma solen
och det svala gräset. Snark på er, ungspolingar...

 

I fredags var det dock nästan som julafton, tyckte Penti, för då var vi
och köpte nötblod och klövar i parti och minut. Nu är frysen fylld av
2,5 liter nötblod och 18 fräscha klövar av rådjur, älg och vildsvin.
Som synes på bilden ovan var Penti mycket intresserad av
fredagens shoppingresultat.

I lördags eftermiddag hade vi besök av min kompis Annika, och då firade vi Prinsens födelsedag med marängswiss och säsongens första jordgubbar. Slafs och smask - det lapades och njöts i Pentis och Winnies skålar! (Randen på Winnies rygg har uppstått av nyligen applicerat fästingmedel.)

Men hallå, hur otacksamt var det inte att lämna kvar det gottaste?! Om man vill kan man se det här som ett bildbevis på att hundar inte är människor, trots allt... :-)

På söndagförmiddagen stack Winnie och jag i väg till skogen
och la ett viltspår åt Penti. Winnie är nu ganska påverkad av sina
ryggproblem, så numera blir hennes promenader både kortare och
färre än tidigare. Hon får smärtstillande och rör sig i stort sett
obehindrat, så hon har inte ont. Men däremot har hon väsentligt
mindre ork än förut. Att hänga med och lägga ett spår verkar
vara lagom skogspromenad för henne.

Och lite spring orkar även snart elvaåriga vovvar med!

Winnie och jag hittade en av mina favortitblommor: liljekonvalj.
Den doftade ljuvligt.

Penti och jag har gått både många och långa skogrundor under helgen. Här poserar snyggingen på Safjället med utsikt söderut över Mölndal.

Tålmodig väntan på Frolic.

I dag på förmiddagen gick Penti spåret som jag la åt honom i går förmiddag. Sedan ungefär en månad tillbaka går Penti enbart "norska" viltspår. Tanken är att vi ska kunna åka till Norge i slutet av sommaren och gå ett fast viltspårprov där. Men det hela är ett högst vanskligt projekt, eftersom Penti är en snabbspårare utan dess like. Han är numera omdöpt från Penti Prins till Penti Projektil. Han sätter alltid i väg i ett hiskeligt tempo (själv stretar jag emot i en bakåtlutande vinkel när jag håller i spårlinan) och han håller alltid järnkoll på allt i omgivningen samtidigt som han spårar. Man vet aldrig - det kan ju dyka upp färskvilt och då är det ingen tvekan om att Penti tycker att färskviltet är mer intressant än en gammal klöve. Men i dag gick han i stort sett klockrent i spåret, så det var en ren fröjd att agera bromskloss/förare! :-)

Visst vore det kanonbra att ha en hund som struntar i färskvilt under viltspåret, men samtidigt tycker inte jag att man ska kämpa emot det hunden är framavlad till från början. Ridgebacken är i första hand en drivande och ställande hund - inte en spårhund. Penti är mycket intresserad av att driva vilt, och om han hellre vill driva än spåra tycker jag alltså inte att det är så konstigt. Jag klandrar honom inte för det. Det är ju som sagt det rasen är framavlad för att ägna sig åt.

De norska viltspåren läggs enbart med blod i spåret. Klöven släpas inte längs med spåret, utan läggs i stället vid spårslutet. Blod avger betydligt mer vittring än klövar, så Penti som är van vid att enbart spåra på klöve (inget blod överhuvudtaget) har nu en veritabel motorväg framför sig när han går de norska träningsspåren. Gissa om det går undan...! Vi kommer att ägna sommaren åt att gå mängder av norska träningsspår, och om Penti är tillräckligt noggrann i slutet av sommaren prövar vi att åka till Norge på spårprov. Annars fortsätter vi att träna på de norska spåren. Många hundar dämpar spårtempot i takt med att de blir äldre, så jag väntar tåligt på att det ska hända med Penti också. Har dock tyvärr inte sett röken av den ålderseffekten än så länge...! :-/

Här ger Penti klöven en omgång innan det är dags att gå tillbaka till bilen.

~

Till sist en särskild tanke till Henry, som skulle ha fyllt 10 år i morgon (den 7 juni) om han hade fått leva. Jag tänker väldigt ofta på Henry-gosen, och jag säger godnatt till honom varje kväll. Han kommer alltid att finnas med mig. Han var verkligen en fantastisk hund och vän.

26 maj 2005

Slut på blodbaden

Jag har fått tag på en för mig ny och väldigt bra produkt. Trots idogt klippande av Winnies klor går pulporna hopplöst långt ut i klorna, så pulporna går mer eller mindre alltid sönder vid kloklippning. Följden blir blodbad i köket och en gallskrikande hund. Men trycker man en bomullstuss med Klip-stop mot den trasiga pulpan stoppas blödningen inom några sekunder. Jag köpte Klip-stop för 70 kronor hos veterinären. Rekommenderas varmt! Tillverkare är KW hunde- og katteartikler, tel 36 75 78 60. Jag vet tyvärr inte om företaget finns i Danmark (landsnummer 0045) eller Norge (landsnummer 0047), men jag gissar på Danmark.

21 maj 2005

Femte bästa tik och femte bästa hane i Hässleholm

I dag har både Winnie och Penti visat framfötterna i utställningsringen. På Hässleholms nationella utställning, för att vara exakt. Winnie - som fyller hela elva år om två månader - blev BIM-veteran och totalt femte bästa tik av 29 anmälda tikar! Gissa om matte är stolt över sin fina veteran? :-) Penti gjorde precis lika bra ifrån sig och placerade sig som totalt femte bästa hane av 29 anmälda hanar. Domare var Poul Örnemark från Danmark. Läs gärna Pentis kritik här.

Jag visade också vansinnigt stilige Penti-sonen Maiden´s Highlight Half-Lord, även kallad Lord. Han är bara utställd ett fåtal gånger tidigare. Det var en fröjd och en ära att få visa honom för han var både trevlig, kanonsnygg och duktig i ringen. Lord gick i öppenklass med nio anmälda hanar. Den klassen gick Lord och vann! :-) Tyvärr fick han trots det inget CK... Men vi kommer tillbaka - framåt sommaren prövar vi igen.

Förutom att det gick bra resultatmässigt hade jag och vovvarna en väldigt trevlig dag när vi träffade massor av bekanta, både fyrbenta och tvåbenta. Tack Catharina, Mikaela, Josefin, Lotta, Gunilla, Johan, Anne, Susanna, Berne, Jan, Maria, Sofie och alla ni andra för jättetrevligt sällskap!

Tyvärr regnade det under hela ridgebackbedömningen, så kameran fick ligga kvar i ryggsäcken - väl inpackad för att inte bli fuktskadad. Inga bilder från utställningen, alltså. Däremot ett par bilder på hur hundarna har det nu på eftermiddagen, efter en dag med 46 mil i kroppen, en lååång utställning och ett stort antal millimeter regn i pälsen. Man kan bli helt slut för mindre...

Här får dagens femte bästa tik, snart elva år gammal, en välförtjänt vila i soffan.

Och här ligger dagens femte bäste hane och tar igen sig efter en lång och ansträngande dag.

13 maj 2005

Winnie har träffat brorsan Albin

Winnie var hos uppfödarens veterinär på Vara veterinärstatiion i dag, eftersom Winnie har fått åldersrelaterade ryggproblem. Hennes bror Albin (Maiden´s Adventure Altizzimo) bor i närheten, så syskonen passade på att ha en liten snabbdejt utanför veterinärstationen. Det var så roligt att träffa fine Albin och matte Marita igen - det var en evighet sedan sist. Albin och Winnie är väldigt lika, som synes på bilden ovan.

11 maj 2005

Annons i SRRS årsbok

Jag har fått fenomenalt bra hjälp av Mi Johansson, redigerare på tidningen Personal & Ledarskap där jag jobbar som journalist. Mi har gjort lay-outen till en tjusig annons om Pentis 2004 till SRRS årsbok. Klicka här så får du se annonsen i pdf-format.

8 maj 2005

På tur med Mega

I går var matte ute på vift utan Penti och Winnie. Jag visade ridgebacktiken Evergrace´s Magic Mega på den nationella utställningen i Skara. Mega är inte så utställningsvan och jag hade bara övat i typ 20 minuter med henne innan det var dags att ge sig in i ringen. Men Mega skötte sig som en stjärna! Hon var väldigt lättvisad och resultatet blev bra - i en unghundsklass med 14 deltagare blev Mega trea med CK. Och dagen var väldigt trevlig med många bekanta och fint väder. Härligt att utomhussäsongen är i gång igen, så att man slipper trånga idrottshallar med hala golv! Bilden ovan är tagen i torsdags när jag övade med Mega.

1 maj 2005

Svåra viltspår för Penti och Tassa

I dag har Penti och kompisen Tassa fått slita rejält i skogen. Båda två fick gå långa viltspår som var 46 timmar gamla och som var lagda enbart med klöve, vilket gör att det finns betydligt mindre vittring att gå på än om spåren är lagda med både blod och klöve. Spåren låg dessutom i snustorr terräng. Penti och Tassa spårade fantasiskt bra trots de minst sagt krångliga förutsättningarna och vovvarna hittade klövarna galant! Penti hade lite problem när spåret gick inne i ett granskogsparti där marken var helt täckt av ett tjockt lager knastertorra granbarr, men i övrigt gick det i racerfart precis som vanligt! :-) Min förhoppning om att Penti skulle dra ner litegranna på spårtempot i takt med att han blir äldre har inte slagit in än... På bilden ovan busar Penti med sin efterlängtade klöve, och på bilden nedan gör Tassa samma sak.

 

23 april 2005

Topplistor

Här är Pentis doft-5-i-topp-lista:

1. Löptik

2. Tik som inte löper

3. Färskvilt

4. Klöve

5. Leverpastej

Och här är Winnies doft-5-i-topp-lista:

1. Vad som helst som går att äta

2. Vad som helst som går att äta

3. Vad som helst som går att äta

4. Färskvilt

5. Urätna märgben som ligger längst in under soffan

 

17 april 2005

Ännu en härlig hundhelg

Denna helg har varit fylld av hundaktiviteter. Inte helt ovanligt för oss, i och för sig... :-) I går var inte kameran med, men i dag fick den jobba för högtryck. Först var jag och Penti och spårade tillsammans med ridgebackkompisen Tassa med matte Pernilla och hennes syster Petra.

Pentis spår var ett fullängdsspår som var lagt enbart med hjälp av en klöve - alltså inget blod överhuvudtaget. Spåret hade legat i 20 timmar, det blåste rejält och markytan var knastertorr. Inget lätt spår, med andra ord. Men Penti tog spåret hur bra som helst. Efteråt busade vi som tokiga med klöven, precis som vi alltid gör. Då är det flockglädje på hög nivå!

 

Och precis som vanligt bar Penti klöven hela vägen till bilen, stolt som en tupp.

Vill här passa på att gratulera tre av mina Hayawani-vänner som har gått i Pentis fotspår den här veckan. Chombe (Hayawani Chombe Zulayhka) blev viltspårchampion i tisdags. Jozi (Hayawani Njozi Rayha) tog sitt första förstapris i öppenklass viltspår i onsdags. Och i går, lördag, blev Pentis bror Ozzy (INTUCH NORDUCH SV-02 Hayawani Zazazela Moyo) viltspårchampion. Jättestort grattis till er allihopa - kanonbra jobbat, både hundar, mattar och hussar!

 

Därefter var det Tassas tur att spåra. Hennes spår var lika knivigt men hon spårade också kanonbra, och glädjen stod precis lika högt i tak där när klöven var hittad.

 

Och givetvis blev det dragkamp om klöven mellan matte Pernilla och Tassa.
Bus på dig, Tassa! :-)

 

Efter spårandet åkte jag hem och lämnade Penti och hämtade Winnie. Hon och jag åkte och hälsade på Annika och ridgebackkillen Kevin (SVCH Monomotapas Kevin). Winnie och Kevin har varit kompisar sedan 1999 och nu är båda veteraner. Men bara på papperet... På bilden ovan är det Winnie som känguruhoppar, tio år och nio månader gammal.

Kevin har alltid varit kär i Winnie, och den förälskelsen har inte lagt sig med åren. Winnie ägnade därför tre timmar åt att dels fräsa åt Kevin - som hela tiden ville umgås väldigt nära med Winnie - och dels svassade hon omkring mitt framför näsan på den plågade Kevin när han låg plats för att han skulle lugna ner sig lite. Det är inte lätt att vara ridgebackkille i ett sådant läge...

 

Efter besöket hos Annika och Kevin åkte jag hem och lämnade Winnie (som då var ganska trött) och hämtade Penti. Vi drog till skogs. Mattes stilige vovve som ställde upp sig så fint i solnedgången på bilden ovan - man blir ju alldeles knäsvag när man ser en sådan syn i kamerasökaren...

 

I exakt det här ögonblicket tog Penti sitt första bad för året. O, hur saligt var inte det! Hela hans väsen visade att det här hade han längtat efter hela vintern.

 

Och får man dessutom simma och hämta några pinnar så blir det så kul så att man nästan inte vet hur man ska vända sig :-).

 

Men upp ur vattnet kom han till slut, nybadad och sval.

4 april 2005

Göteborg - Bergen tur och retur

I fredags morse stack Penti och jag i väg på ett litet äventyr. Vi åkte till den internationella utställningen i Bergen, 81 mil enkel resa från Göteborg. Vi (eller åtminstone jag, Penti brydde sig inte så mycket...) hoppades på ett cacib för Göran Bodegård, men av det blev intet. Penti blev trea av fem i championklass och oplacerad i bästa hanhundsklassen. Men ärligt talat rann den besvikelsen av ganska snabbt, för resan i övrigt var smått fantastisk. Ungefär som naturen ser ut på bilden ovan såg det ut under större delen av vägsträckan i Norge. Med andra ord; vilka vyer! Däremot är de norska vägarna i sig inte något som man gör vågen över.

Typisk svensk del av vägen mellan Göteborg och Bergen. Rak och fin motorväg.	Typisk norsk del av vägen mellan Göteborg och Bergen. Smal, slingrig och dåligt underhållen.

 

Penti tog det som vanligt lugnt på utställningen. Här var hela
rasket över och han verkade tycka att det var dags att åka hem.

 

Men innan vi åkte tillbaka till vandrarhemmet för ytterligare en natt där,
ägnade vi oss åt lite sightseeing. Bergen är väldigt branta i Bergen...

 

Så har man bilen parkerad i ett helt vanligt parkeringshus i Bergen och när man
är på väg därifrån råkar man se just den här vyn med en av världens två
finaste vovvar plus en vacker bakgrund, och det bara måste ju förevigas :-).

 

Penti och jag bodde på ett väldigt enkelt vandrarhem i Voss, tio mil hitom Bergen. Rummet var allt annat än lyxigt, men med den här utsikten från rummet var det helt okey att bo där i två nätter.

 

På morgonpromenad vid vandrarhemmet.

 

I varje riktning Göteborg - Bergen passerade vi 63 norska bergstunnlar. Jag räknade, för något ska man ju ägna sig åt när man åker själv endast i sällskap av en sjusovande Penti. Den absolut längsta tunneln var den här otäckingen som var 11,4 kilometer lång. Eventuella cellskräckstendenser gjorde sig icke besvär där. Det var bara att köra och inte tänka på vilket århundrade tunneln var byggd, vad som egentligen hände vid den där tunnelbranden i Frankrike eller hur mycket syre det kunde fanns i mitten av de där 11,4 kilometrarna... :-)

 

Så här såg det ut inne i de flesta av de 63 tunnlarna. Smal väg och väldigt mörkt.
Inte precis som i Tingstadtunneln som jag är van vid...

 

Men utanför tunnlarna såg det å andra sidan ofta ut så här.
Makalöst vackert!

 

Och när jag såg den här vyn höll jag på att tappa hakan. Lite skillnad mot att åka till
Skara på utställning över dagen... :-)

 

Penti tyckte nog att det luktade väldigt annorlunda uppe bland fjällen,
för hans sinnen jobbade för högtryck.

 

Världens finaste Penti visar upp sig från sin snygga sida.

 

Ännu en tjusig pose av mattes älskling.

 

"Fast nu får det vara nog, matte, nu åker vi hem!"

27 mars 2005

Vovvarna har fått ett eget kryp-in

I dag har Penti och jag haft premiär för vår utställningssäsong. Vi var på den internationella utställningen på Älvsjömässan, medan Winnie var hemma hos mina föräldrar i Jönköping och åtminstone bildligt talat låg på divanen och åt delikatesser.

Trots tre och en halv månader med total frånvaro av utställningar skötte sig Penti som en gud i ringen i dag. Han är en klippa, min vovve. Resultatmässigt blev det däremot inget att hänga i julgranen; CK och oplacerad i bästa hanhundsklassen. Men efter själva utställandet gjorde jag ett shoppingklipp, och sådant kan få mig att glömma vilka halvtrista utställningsresultat som helst! :-) Jag hittade en utställningsbur i canvas för 895 kronor, i stället för det normala 1300 kronor. Jag slog till direkt.

Buren är en hopfällbar lättviktare som är stor som en enrummare. Med hjälp av buren kan både Winnie och Penti hänga med på utställningar, utan att jag då är beroende av andras händer. När vi hade kommit hem från Stockholm och jag hade fällt upp buren, lade Penti beslag på den inom loppet av ungefär tolv sekunder. Sedan låg han i buren och sov som en gris - helt slut efter utställningen och en 47 mil lång hemresa.

16 mars 2005

Lättare att anmäla till
utställningar i Danmark

Foto: Mads Armgaard

För oss som ställer ut i Danmark har det kommit en klar
förbättring när vi ska anmäla till utställning.

Hittills har det varit jättekrångligt att anmäla till danska utställningar: Först gå till ett av de sällsynta postkontoren och betala in 360 kronor till Danska Kennelklubben (DKK) plus 45 kronor i Postens avgift (= totalt sett svindyrt), enbart för att få ett riktigt kvitto på inbetalningen. Sedan skriva ut en anmälningsblankett från DKK:s webbplats och fylla i blanketten. Sedan fixa fram en kopia på hundens stamtavla, och till sist lägga ner inbetalningskvitto, anmälningsblankett och kopia på stamtavlan i ett kuvert frankerat med utrikesfrimärken som ju krävs på brev till Danmark. Krångligt!

När man anmäler till svenska utställningar gör man ju det direkt på Svenska Kennelklubbens webbplats www.skk.se. Det tar max två minuter. Men nu har i alla fall DKK ordnat så att inte bara danska, utan även utländska utställare kan anmäla via deras webbplats www.dansk-kennel-klub.dk. Och man betalar med kort samtidigt som man anmäler. Tyvärr måste man fortfarande skicka in stamtavlan varje gång man anmäler, och då hänvisa till att stamtavlan hänger ihop med den utställningsanmälan man har gjort. Men trots detta tycker jag att det nu har skett en klar förenkling. Bra! :-)

Winnie, Tassa och Penti på väg ut på lunchrast. Precis som det ser ut är Winnie måttligt road av både det urusla regn- och slaskvädret och av Tassas långbesök. Tassa är en glad tjej med mycket energi, troligtvis lite för mycket energi för att passa Winnies smak... Winnie gillar att softa och hon vill busa bara när hon själv tar initiativet. Men så har man ju all rätt att vara när man är en hunddam som snart fyller elva år!

13 mars 2005

Tassa på långbesök

Från i går (lördag) fram till fredag den 18 mars har vovvarna och jag besök av ridgebacktjejen Tassa. Hennes matte Pernilla är på skidresa, förlåt konferensresa ;-) i Åre. Tassas besök livar upp Penti och Winnie rejält - helt plötsligt finns det någon här som vill busa helst hela tiden. Vill inte Penti busa, så går Tassa vidare till Winnie. Och vill då inte Winnie heller busa, så går Tassa tillbaka till Penti - och så håller det på! :-) Så här såg det ut förut i dag:

Winnie, Penti och Tassa hade chans att tokbusa, och den chansen tog de. Även Winnie, tio år och åtta månader ung, spann loss totalt. Alla tre hade hur kul som helst!

Tassa försöker viska en hemlig strategi till Winnie ("Om du lockar i väg Penti åt det hållet så kan jag komma idiotkutande och överraska honom från andra hållet"), men Winnie är bara intresserad av Frolicarna i fickan. Penti, till höger, säger inte heller nej till en Frolic eller två...

Hela gänget samlat i en högst tillfällig paus i lekarna.
Från vänster Tassa, Winnie och Penti.

Väl inne igen hördes ett gemensamt "dunk" när alla tre hundarna lade sig på vardagsrumsgolvet och slocknade direkt. Winnie närmast kameran, sedan Penti och längst bort Tassa i sin egen, medhavda bädd.

1 mars 2005

Vinterspring i lössnö

Den här eftermiddagen var väldigt, väldigt härlig för Penti och ridgebackkompisen Tassa. De fick en rejäl skogsrunda, och som de kutade! Det var ungefär 30 centimeter lössnö på de flesta ställena, och vovvarna tyckte att det var hur kul som helst. Så det var fullt pådrag i snön mest hela tiden :-). Winnie uppskattar däremot inte snön det minsta, så hon låg hemma under duntäcket i mattes säng under tiden. På bilden ovan lyckades Tassa och Penti hålla sig stilla under några enstaka sekunder...

23 januari 2005

En raritet har avnjutits

I går kväll hade jag och vovvarna besök av Pernilla Sörme och hennes ridgeback Tassa (Stenänga Ghali Basha). Pernilla var i Australien i december, och med sig därifrån hade hon en flaska av det officiella vinet för 2004 års nationella ridgeback-special i Australien. Visst vore det något för SRRS att ta efter - att köpa in och etikettera ett vin som blir det officiella ridgebackspecialvinet? Är väl i och för sig enklare att göra i ett vinland som Australien än i ett svinkallt land som Sverige... I går kväll avnjöts i alla fall denna raritet, och den smakade väldigt bra.

Winnie, Tassa och Penti fick förstås posera med vinet innan det försvann ner i människostruparna. Penti hade det lite jobbigt under kvällen, för Tassa luktade
fortfarande gott efter senaste löpet - därav hans lätt ansträngda uppsyn...

Tassa parkerade sin ändalykt inne under bordet så att Penti inte skulle
kunna komma åt den, medan Pernilla njöt av vinet.

8 januari 2005

Orkan

I eftermiddag och i kväll har det blåst orkan här i Göteborg. Under eftermiddagsrundan råkade vi ut för en vidrig hagel-, regn- och åskskur, så sedan höll vi oss inne tills det var dags för måste-rundan vid tiotiden på kvällen. Vi var ganska ensamma ute då... :-/
Så här (o)intressant tyckte annars Winnie att det var med orkanen:

Penti passade på att inviga sin nya kudde denna kulna kväll.
Kudden visade sig passa alldeles utmärkt under hakan :-).

1 januari 2005

Nästintill odrägligt skryt om Pentis 2004

Nu har diplomet för Pentis nordiska utställningschampionat och svenska viltspårschampionat kommit från Svenska Kennelklubben.
2004 har varit ett minst sagt händelserikt år för Penti.
Det här är en del av vad som har hänt:

- Penti flyttade hem till Winnie och matte för gott i april.

- Han blev pappa till sin andra valpkull i april.

- Började träna viltspår i juni och blev viltspårchampion i november.

- Ligger nu när 2004 är slut på totalt nionde plats på SRRS viltspårslista för hela 2004.

- Blev norsk utställningschampion i augusti.

- Blev dansk och nordisk utställningschampion i september.

- Blev BIM (bästa hane och bäst i motsatt kön) på två officiella, svenska utställningar.

- Fick två CACIB (internationella certifikat) på utställningar i Sverige.

- Slutade på totalt trettonde plats på SRRS guldhundslista, vilket också innebär att Penti var den i utställningssammanhang sjätte mest framgångsrike ridgebackhanen totalt sett över hela året och hela landet.

- Penti var den enda hanhunden som placerade sig på SRRS 20 i topp-listor 2004 både när det gäller utställningar och viltspår.

Med andra ord: Vilket år! :-) Under 2005 kommer vi att vidga våra vyer
på flera sätt. Titta gärna in här för fortlöpande information...

Och så till något helt annat. Till er som, liksom jag, tycker att vintermörkret är ett elände kan jag tipsa om en länk som finns under Länkar: solens upp- och nedgång. Länken går till Svenska Jägareförbundets hemsida, där man kan se exakt hur många minuter längre dagarna blir i tredagarsintervall på 39 olika orter i Sverige. Bokstavligt talat ett ljus i mörkret...